ledtråd, ett märke, ett avtryck, en skymt, en skugga, en lämning, rester av något som redan passerat, fragment av något som var eller är, indirekta bilder av något som inte går att beskåda med blotta ögat........ Kan spår vara entydiga? Lämnas det inte alltid rum för flera tolkningar? Hur vet man vilken kunskap som är nödvändig för att tolka spåren och är inte alltid tolkningen färgad av förutfattade meningar, sinnesstämning, rädsla ..? Är allting spår av något annat? Ett spår; ett vackert fragment. Två eller flera spår; man börjar summera, anar en linje, ser skuggan av ett sammanhang, börjar agera spårhund och ger sej ut i det landskap där spåret skapades. Detta spårlandskap ter sej då ofta som ett snölandskap där djur och människor satt fotspår som för länge sedan blåst igen eller omformats, så att den som kommer efter aldrig kan tolka den passerandes namn, ålder, skostorlek eller färdriktning. Det finns kortvariga spår i vatten, luft, snö, sand och varaktiga spår i sten och lagrat i jordskorpan. I fråga om spår i tid och rum är det inte spårets längd som avgör tolkningens svårighetsgrad utan tolkarens egen utsträckning i tanken. Vem kan tolka spåren av partiklar som existerar 10-23 sekunder eller universums expansion under miljarder år? För att kunna registrera spåren av partiklar används materialism, som fångar in, leder och våglängdsskiftar ljus. Materialet är ursprungligen gjort för specifika experiment där dess form bestäms utifrån funktionella och matematiska aspekter. Materialet är inte gjort för att visas utan för att användas! Jag har plockat ut det ur sitt sammanhang för att visa det i den form det fått i sin tidigare funktion och den form jag gett det i sin nya funktion som rumsskapande element. Därigenom vill jag försöka beskriva det landskap där ljuset i sin färd avsatt spår och gjort det möjligt att beträda den passage som det skapat. Monica Sand

Elementarpartikelfysik är den gren av fysiken som försöker förstå hur materian är uppbyggd, vilka dess minsta beståndsdelar är och hur dessa påverkar varandra genom olika krafter. Detta sökande har varit oerhört framgångsrikt, materien kan förstås i termer av ett tjogtal fundamentala byggstenar som påverkar varandra genom endast tre olika typer av krafter. I princip räcker denna bygglåda för att förklara allt vi ser omkring oss, och även för att beskriva fenomen som ligger långt utanför våra vardagliga erfarenheter, som t.ex. förhållandena i universum en miljondels sekund efter Big Bang. För att beskriva vår komplicerade vardag räcker dock inte dessa principiella kunskaper långt, redan en stor atomkärna är i vissa avseenden för komplicerad för att kunna beskrivas enbart i termer av växelverkande elementarpartiklar utan att introducera förenklande antaganden. Om vi sedan försöker förstå ting som maskrosor, rödvin och små hundar behöver vi en helt annan begreppsapparat. Den vanligaste fråga man får när elementarpartiklar kommer på tal är: "Men dom är ju så små att det inte går att se dem ens i mikroskop, hur kan ni då veta något om dem?" Och faktum är att ingen har någonsin sett eller kommer någonsin att få se en elementarpartikel i t.ex. en mikroskopbild. I stället måste fysikerna göra experiment där elementarpartiklarna lämnar spår efter sig i någon typ av detektor, och sedan tolka dessa spår. Dessa spår kan vara mer eller mindre konkreta. Betraktar man t.ex. en bubbelkammarbild så kan man tycka att man "ser" hur partiklarna rört sig genom vätskan. Moderna detektionstekniker är ofta mer abstrakta, men bygger alla på att närvaron av en elementarpartikel på något sätt påverkar den lokala omgivningen på ett mätbart sätt. Ofta handlar det om att detektera jonisation, dvs. att utnyttja det faktum att en laddad partikel som passerar genom ett material "stör" atomerna så att en del av dem förlorar några elektroner. I en partikels kölvatten finner man därför fria elektroner och positivt laddade atomer. En annan typ av störda atomer återgår till sitt normala tillstånd genom att sända ut en ljusblixt, det är detta som sker i scintillatorer. Så det en elementarpartikelfysiker "ser" och tolkar, är aldrig partiklarna själva, utan de spår i form av störda atomer som de lämnar efter sig i apparaturen. Dessa spår tolkas sedan i termer av partiklar och deras egenskaper. De resultat man får fram jämförs sedan med teoretiska förutsägelser för att förfina dessa. För experimentalisterna ligger en stor del av mödan i att tolka de spår efter partiklarna som registrerats i apparaturen, men minst lika mycket arbete ägnas åt att ge fysiken "ögon" dvs apparater som är känsliga för dessa spår. Det gäller att "fånga upp" de spår partiklarna lämnat efter sig på atomär nivå, förstärka dessa effekter och registrera dem, så att de kan göras tillgängliga för tolkning. Sten Hellman Fysikum Stockholm