Kisel är näst efter syre det vanligaste grundämnet på jorden. Naturligt uppträder det aldrig i fri form utan ingår i olika material som sand och kvarts bl a. Det är ett grundämne som i sin rena, kristallina form har en regelbunden struktur. Kisel är ett ämne som hör framtiden till som en viktig komponent i elektronisk och datoriserad utrustning t ex i elektroniska kretsar. Kisel har också tillämpningar i traditionella material såsom glas och i moderna material såsom "airglass". För att förstå något om kisels olika nivåer har jag samarbetat med forskare vid Linköpings Universitet, Institutionen för Fysik och Mätteknik. Resultatet har blivit en utställning, som försöker ge en rumslig beskrivning av kisel och en katalog som vill visa två olika arbetsprocesser, den vetenskapliga och den konstnärliga varav den ena hämtar sin näring och sitt material i den första.

PROCESSEN

Med hjälp av sveptunnelmikroskopi (STM) kan man i princip undersöka atom för atom av materialets yta. Jag vandrar baklänges i forskarens fotspår; börjar med bilden som han slutade med. Forskaren går tusentals gånger med den fina nålen över kiselprovet för att få en bild av ytan. Han upprepar processen många gånger, dels för att lära sig att hantera sina verktyg, dels för att kunna göra en tolkning. Resultatet är många "nästan-likadana" bilder. Där ser han avvikelser och likheter och ur den mångfalden drar han sina slutsatser. Efter alla dessa försök har han fått fram en bild som gör att han kan säga något om kiselytan. Jag får mig bilden tillsänd. Jag ser den och börjar ställa frågor till mig själv. Mest frågar jag om ytan och det jag ser, för jag vet ännu inget om bilden, var den kommer ifrån och vart den är på väg. Jag läser om metoden. Fortfarande är bilden intakt; den är bara yta. Den har inte djupnat eller transformerats. Jag träffar forskarna som arbetat med bilderna och de berättar och jag känner igen en del av det jag har läst på innan jag kom. Åter i min atelje prövar jag mig fram, ritar enkla former som mest är avritningar av det jag ser. Jag lyssnar, jag läser, jag återkommer. Av mina anteckningar ser jag nästa gång jag träffar forskarna att jag har missförstått det viktigaste av allt; hur den aktuella ytan ligger i den kubiska kristallen. När den ytan lägger sig på rätt plats i mina tankar och anteckningar börjar jag förstå den lilla enhetscellens förhållande till kristallens naturliga brottyta. Modeller växer fram och kisel börjar bli en del av min vardag; även på nätterna drömmer jag om kisel. Men drömmarna ska översättas till verkliga modeller och skisser. Jag upprepar strukturer och bygger kristaller. Varje form hittar sitt material, varje material sin form. Den information jag inhämtar genom att läsa och fråga bygger vidare på det rum som beskriver "kisel". Det är en kombination av stegvisa prov och en språngartad process som gör att formerna i rummet landar där de ska; jag beskriver Kisel. Kristallen. Ytan. Materialet. Användning. Forskaren för nålen över provet tusentals gånger och registrerar varje atom och bygger upp en bild av ytan. Om och om igen. Han gör en tolkning av sifferdata som jag kan läsa. Utifrån den bilden kan han leda mig bakåt i sin process, i och med att bilden finns. I den vandringen bakåt mot det som var hans startpunkt fångar jag i hans ord den värld som ligger bakom bilden och det är den världen jag bygger. Forskarens val när han tolkar sina bilder styr mina val; de svart-vita bilderna - där de olika gråtonerna visar olika djup- och de gråspeglande skivorna av kisel får mig att tolka kisel i gråtoner. I ett rum. Ju närmare mitt mål jag kommer ju mer blir rummet om kisel min tolkning och lämnar det som varit forskarens utgångspunkt. Jag vandrade baklänges i hans fotspår ett tag men tolkningen jag visar är min. Jag skapar ett rum som är bilden och det som jag har förstått om bilden. Jag inringar den genom att sönderdela den och bygga upp den igen; genom att ge den fysisk form i ett fysiskt material. Där forskaren rör sig i djupled; rör jag mig i kringående rörelser för att fånga kisel var det än uppträder. Jag samlar in materialet från ett antal vetenskapliga djupområden, gör en sammanställning och låter det få ett synligt resultat i ett rum. Du kan se det. Du kan vara där. Kisel är det rum där du rör dig och den form som du ser.